Tand-Fetisch när det är som bäst
Idag på Scan hände faktiskt något lite revolutionerande, kanske inte så mycket med lite iallafall.
Förutom att vi var 4 man kort och fick nöja oss med att köra en maskin skinkor så stötte jag ihop med någon på vägen till skåpet.
Stressig och svettig som jag var, eftersom jag lovat att skjutsa Hampus till polisen utan att först tänka att jag skulle vara och lägga upp mitt träningsschema halv fem så blev det lite stressigt.
Och vem lyckas jag inte krocka med i min iver att så snabbt som möjligt komma till skåpet utan att träffa någonpratglad typ.
Rafael.
Och de som har jobbat med mig vet mycket väl vem Rafael är. Och de som inte vet det kan jag minsann berätta lite kvikt såhär innan maten står på bordet.
Rafael är en Polack (jag vet förlåt, men han är inte så polsk egentligen..) med världens finaste tänder. Okej jag erkänner, jag har en sjuk jävla tand/smile fetisch.
Jag har inte träffat honom sen i somras när vi jobbade lite tillsammans. Det kanske inte låter så längesen men när man är van vid att glo på en människas leende konstant blir det lite konstigt när man aldrig ser personen.
Till historien hör givetvis att Rafael snäll och charmig som han är försökte inleda ett samtal medans jag stressas som jag var bara sprang vidare. Förlåt Rafael!
Jag vet att han är Polack och har fula kläder och frisyr.
Men hans tänder!
Förutom att vi var 4 man kort och fick nöja oss med att köra en maskin skinkor så stötte jag ihop med någon på vägen till skåpet.
Stressig och svettig som jag var, eftersom jag lovat att skjutsa Hampus till polisen utan att först tänka att jag skulle vara och lägga upp mitt träningsschema halv fem så blev det lite stressigt.
Och vem lyckas jag inte krocka med i min iver att så snabbt som möjligt komma till skåpet utan att träffa någonpratglad typ.
Rafael.
Och de som har jobbat med mig vet mycket väl vem Rafael är. Och de som inte vet det kan jag minsann berätta lite kvikt såhär innan maten står på bordet.
Rafael är en Polack (jag vet förlåt, men han är inte så polsk egentligen..) med världens finaste tänder. Okej jag erkänner, jag har en sjuk jävla tand/smile fetisch.
Jag har inte träffat honom sen i somras när vi jobbade lite tillsammans. Det kanske inte låter så längesen men när man är van vid att glo på en människas leende konstant blir det lite konstigt när man aldrig ser personen.
Till historien hör givetvis att Rafael snäll och charmig som han är försökte inleda ett samtal medans jag stressas som jag var bara sprang vidare. Förlåt Rafael!
Jag vet att han är Polack och har fula kläder och frisyr.
Men hans tänder!
Kommentarer
Trackback
